Nu börjar det närma sig sommaren, vilket betyder studenten. Äntligen ska jag få ta studenten, sjukt. Studenten betyder att det är slut på skolan och slut på skolan betyder att jag ska ut i arbetslivet. Arbetslivet betyder att jag inte har några ursäkter, det är bara att bita i det sura äpplet och kliva upp och gå till jobbet. Ah panik. Jag har inte tid att bli vuxen än.
Varför lägger jag den mesta av min energi på att tänka vad andra tänker om mig? Varför inte tänka på mig själv, vad som får mig lycklig? Varför krångla till allt så att andra ska titta på mig som att jag inte har några bekymmer alls. Jag förnedrar alltså mig själv, trycker ner mitt eget huvud i toan, ja men min egen hand.
Tänkte tidigare att jag bara ska vara mig själv, bara tänka på mig själv. Men det är så oerhört mycket att ta ansvar för. Så det blir helt enkelt lättare att tänka mer på andra än vad man tänker på sig själv.